Det går tydligen an

Dennis Töllborg

• Verlag: Books on Demand
• Jahr: 2015
• ISBN drucken: 9789175698465
• eBook-ISBN: 9789175692807
• Auflage: 1
• Thema: Law
• Thema: Law Theory & Practice

Jag, ett antal journalister, formgivare, kulturmänniskor och författare, har beslutat göra ett försök till omstart av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Första numret är avsett att utkomma tidigast 2017, och först sedan två års utgivning är finansiellt säkrad. Tidningen kommer, då som nu, endast att rikta sig till de som tar sitt professionsetos på allvar och sätter lojalitet mot värden framför lojalitet motperson, och knyta an till "Handelstidningens" historiska arv, såväl till innehåll som ryggrad. Elitistiskt? Om ni vill kalla det detta, så ok. Bättre dock att "burn out, than fade away."

1. Konventionen kräver att vi ljuger

Det har blivit populärt att diskutera moral och etik igen. TV och akademin har det ena seminariet efter det andra, allt i akt och mening att söka återfinna den moral vi förlorade när näringslivet nådde sin hitintills största framgång med kampanjen Satsa på dig själv. Begrepp som empati, solidaritet och internationalism återfinns nu endast som moraliska plattityder, ersatta av konventionskrav där ”politisk korrekthet” innebär att vi med Orwell alla skall vara för jämställdhet, frihet och mänskliga rättigheter, medan de som söker omvandla dessa idéer till praktisk handling får räkna med att betala ett allt högre personligt pris. Se bara vad som hänt sedan vi äntligen fått en jämställdhetsombudsman som försöker ta grundlagen på allvar, och se bara vilka kampanjer justitieombudsmannen utsatts för av polisen sedan han börjat hävda klassiska rättsstatliga krav. Jämför detta med hur Lindqvistare, Wennergrenare och Bodinare behandlas, så får man onekligen ett visst perspektiv på hur etablissemanget handskas med begrepp som konvention och moral. Men det är ju, som just etablissemanget och inte minst jurister brukar hävda, ”en annan sak”.

Den härskande klassen sammanblandar gärna konvention med moral, och hävdar med denna utgångspunkt normalt framgångsrikt att ”vi måste skilja mellan sak och person”. Denna paradox – ty det är just en närmast absurd paradox – är central om man på en gång, som till exempel den nytillträdde kronodirektören Wennergren, skall kunna hävda att ”allmänheten måste återupprätta etik och moral i ekonomiska sammanhang”, samtidigt som samma person genomför avancerade skalbolagsaffärer och säljer sin fastighet till kraftigt underpris när hon riskerar att bli skadeståndsskyldig gentemot utomstående. Själva det absurda i paradoxen blir uppenbar så snart man lägger orden i munnen på dem som misslyckats med den härskande klassens enda krav: gör vad du vill, så länge du vinner och framförallt inte åker fast. Tänk er själv att höra Hitler, när han ställs till ansvar för judeutrotningen, försvara sig med att vi måste skilja mellan sak och person. Eller tänk er hur hopplöst det skulle ha varit för förre justitieministern Rainer att kräva att man skiljde mellan sak och person när han en gång, innan devisen Satsa på dig själv blivit en del av hegemonin, beslogs med att ha sysslat med skatteplanering. Jämför det med hur lätt Carl Bildt i dag kan uppbära fullt riksdagsarvode, trots att han inte befinner sig på den arbetsplats han kräver lön från, utan att det ens blir mer än en svag bris i ett vattenglas.

Att skilja mellan sak och person innebär helt enkelt att sätta konvention framför moral. Ty begreppen är antagonistiska. Vi agerar i enlighet med konventionen för att göra våra egna liv så friktionsfria som möjligt. Att agera i enlighet med konventionen innefattar således att ljuga, till exempel när någon frågar oss vad vi tycker om hennes nya, pinsamt smaklösa, klänning eller när vi författar en nekrolog efter en riktig skitstövel. Att agera konventionsenligt är, i vårt allt mer perversa samhälle, ett sätt att motsvara normalitetskravet och innebär således inget annat än att vi åsidosätter moralens krav!

Barn agerar ursprungligen aldrig konventionellt. Alla minns väl sagan om kejsarens nya kläder. Här agerade de vuxna konventionsenligt, men högst omoraliskt: de ljög. Barnen berättade sanningen för kejsaren; de hade ännu inte fått lära sig att det ytliga, att agera i enlighet med konventionens krav, är mer centralt än att tala sanning, om du vill leva ett behagligt liv. Barnet hade (ännu) inte lärt sig att ”det är en annan sak”, när de borgerliga hävdar att ”det måste löna sig att arbeta”, samtidigt som Carl Bildt ger exempel på att det för vissa möjligen är än mer centralt att det även måste löna sig att inte arbeta. (För vissa alltså – inte för dem som går på a-kassa.)

Att agera moraliskt korrekt är att svara mot ambitionen att vara sanningsenlig och att ta ansvar för sina gärningar. I så måtto kan till och med ett veritabelt svin, som Hitler, agera mer moraliskt än det land som kräver att tyskarna inom deras ansvarsområde skall tillse att judarna har ett J i sitt pass, så de kan avvisas när de försöker fly till oss. Baader-Meinhof, ja just det: terroristerna, agerade i den meningen överlägset mer moraliskt när de offentligt förklarade vad de gjorde och varför än de Göteborgspoliser som för att skydda sina kollegor vägrar ställa upp på vittneskonfrontation när de (möjligen rentav förståeligt) någon gång tappar koncepterna och misshandlat en gripen. Och detta är faktiskt inte en annan sak, det är inte att blanda äpplen med päron. Vi agerar nämligen moraliskt just för att kunna betrakta oss själva med någon form av respekt. Att agera moraliskt är därför att vara rak, enkel och tydlig, att vara vad vi är och stå för det liksom för vad vi nu en gång gör. Konventionens mästare, överklassen, har aldrig riktigt förstått det; de förstår inte dem som, till skillnad från nobelkommittén med sitt fredspris, vägrar att köpa franska viner, inte primärt av politiska eller strategiska skäl, utan för att kunna betrakta sig själva med någon form av respekt. I den meningen är moral sammankopplat med värdighet. Det är aldrig lätt och absolut inte bekvämt, varken för oss själva eller för vår omgivning.

Sven Wernström har i en barnbok (jag minns inte längre vilken) uppmärksammat att vi förefaller leva i en värld med flera olika typer av moralbegrepp. Det finns, skriver han, en arbetets moral. Moralkraven kommer till uttryck i språket: När vår arbetskamrat frågar oss om strömmen är på, måste vi svara ja eller nej. Vi kan inte svara att det beror på vad vi menar med begreppet elektricitet. Livet är beroende av ett korrekt och tydligt svar.

Affärslivets moral däremot – och tydligen numera även politikens och det offentliga etablissemangets moral – tillåter oss att endast uttala oss om det som är absolut nödvändigt. Ja, moralkraven här tillåter oss till och med att hävda att ”detta är en mycket bra bil”, även om vi skall sälja bilen för att vi slutligen blivit så förbannat trötta på att reparera skiten. I det ohämmade egenintressets värld förefaller detta rentav uppfattas som naturligt av såväl säljare som köpare, trots att köparen rimligen i första hand är intresserad av vad som är fel på bilen, inte vad som är perfekt. Detta är alldeles uppenbarligen en annan moral än arbetets moral – kanske har vårt samhälle till slut blivit så perverterat att detta inte längre bara är affärslivets moral utan hela det offentliga livets, inklusive den moderna rättens, moral? Och var hamnar vi då?

Man kan naturligtvis invända att moralen är individuell och således relativ. Det kanske till och med finns en betydande risk för statisk elitism i uppifrån pådyvlade moralbegrepp. Jag kan förstå den typen av argument. Samtidigt har människan genom åren utvecklat, och utvecklar hela tiden, normer för mellanmänskliga relationer. Dessa kan, som jag i mina bästa stunder tror, emanera ur att varje människa i grund och botten vill andra människor gott, men de kan också emanera ur motsatsen: människan är en ond varelse, varför vi behöver utveckla rättsregler och andra former av normsystem för att kunna leva med andra människor. Det centrala är emellertid att vi kan enas om att människan är en relationell varelse.

Den som studerar den moderna rättsstatens lagstiftning (tyvärr inte alltid praxis), kan se att en framträdande idé är att makt genererar ansvar och maktlöshet genererar ansvarsfrihet. Ett annat sådant grundläggande drag är att ingen skall skörda vinning av sin egen ogärning. Ett tredje, nu med demokratibegreppet sammanhängande drag, är transparens, det vill säga sanningsenlighet. Dessa sammanhänger rent värdemässigt med framförallt arbetets moral, men har väldigt lite gemensamt med affärslivets moral.

Om det nu är korrekt att hela det offentliga livet allt mer kommit att anta affärslivets moral, kan detta vara en bakgrund till den alienation som präglar såväl det parlamentariska systemets som rättsväsendets legitimitetskris.

Inte ens på handelshögskolornas och universitetens seminarier diskuterar vi konkreta skalbolagsaffärer eller annat parasiterande på den offentliga sektorns bekostnad (vi använder väl inte ens ett så klart språk) i konkretiserande termer, åtminstone inte när det handlar om en person med koppling till universitet och absolut inte om den är närvarande. Göteborgsandan – som alltjämt, med några härligt befriande undantag, också präglar Göteborgs-Posten – är djupt omoralisk (om än möjligen effektiv), och befordrar den feghet som är så förödande för varje civiliserat samhälle, väl speglat i den i detta avseende lysande filmen Jägarna.

Moral är besvärligt, inte bekvämt. Moral bara kräver och ger inget konkret tillbaka annat än just värdighet. Att agera moraliskt är inte att satsa på sig själv; det är att leva upp till de ideal vi i skolan lärt oss är förknippade med begrepp som rättsstat och demokrati. Det är att utkräva ansvar av Bodin, Lindqvist och Wennergren, men att ta avstånd från ropen på strängare straff för de ungdomar som aldrig fått och aldrig kommer att få en rimlig chans att själva skapa ett värdigt liv. Detta är rättens genes, och där är rätten och moralen inte bara två syskon utan till och med två sidor av samma sak: Ty lagen gillar icke allt hon icke straffar, och det är den orättfärdige makthavaren som gömmer sig bakom lag hellre än att skipa rättvisa.

Se där fick ni i Göteborgs-Posten en i alla avseenden konventionsvidrig artikel, där svart är svart och vitt är vitt, precis som för barnet i Kejsarens nya kläder. ”Ett sådant pucko”, som mina söner, betydligt mer konventionskänsliga, skulle säga.

Fotnot. Jan Lindqvist var den så kallade sjukhusspionen och Roger Bodin var en stadsdirektör som av kommunrevisorerna kritiserats för att ha attesterat sin sambos räkningar. Christina Wennergren hade just utsetts till kronodirektör.

Göteborgs-Posten 16/2 1997

2. Det är inte normalt att vara lycklig

Så snart han stiger på sprider sig ett slags märklig känsla av oro. Bara han inte sätter sig vid mig, bara han inte börjar tilltala mig. Det är inte det att han är berusad, otrevlig eller ens ser konstig ut. Tvärtom, han är jättetrevlig, ordentligt klädd och väldigt artig. Problemet är att han är glad.

Och med vilken rätt, frågar vi oss alla. Kom åtminstone inte och stör oss med din glädje – vi är normala, vi är fan inte glada. Åtminstone inte med dem vi inte känner, och definitivt inte på ett allmänt kommunikationsmedel.

Jag skulle gissa att han är i 30–35-årsåldern. Det vete kattsingen vad han arbetar med – kanske studerar han. Antagligen bor han hos sina föräldrar, eller också i någon form av kollektivboende, där grannarna irriterat konstaterat att villornas marknadsvärde sjönk så snart det sociala började diskutera idén att placera ut ”de där” i just deras bostadsområde. Hellre då någon kvalificerad ekonomisk brottsling – det ger rentav viss status, och denne vet ju i vart fall att inte vara glad i tid och otid.

Själv träffar jag honom när jag någon enstaka gång åker kollektivt ut till det fina villaområdet, där professorn med familj till slut hamnade. Till skillnad från de flesta hade vi möjlighet att välja, och vi valde det område där nätverken ger störst chans för barnen till ett framtida anständigt liv. Men hur hamnade vår vän där – han som inte har den sociala kompetensen att inse att man inte ska vara glad, åtminstone inte på en spårvagn och definitivt inte i förhållande till personer man inte känner?

För några år sedan var det en busschaufför som blev stoppad av polisen. Några passagerare hade anmält honom. Polisen ryckte ut, stoppade bussen och tvingade chauffören att genomgå ett alkotest. Grunden till anmälan och polisens misstanke var att han hälsade passagerarna välkomna ombord på bussen, och därefter hade mage att visa sig glad. Han avvek från det normala, och man antog därför att han var berusad.

Om jag minns rätt blev han senare åthutad av bussbolaget. Han var visserligen spik nykter, men man ska inte störa sin omgivning med att avvika från normalitetskravet. Det som är charmigt i sydländerna är irriterande i Norden.

Det är lite problematiskt, det där med normalitet. Det som är normalt, ja rentav eftersträvansvärt, i ett visst sammanhang, skyr vi som pesten i ett annat. Vi märker det kanske tydligast när vi åker utomlands. Plötsligt är väldigt mycket som är tabu hemma, till och med tillsammans med samma människor, helt okej. I de sämsta fallen innebär det att våra spärrar släpper mot att utnyttja andra människor (till exempel prostituerade) eller utsätta dem för fara (till exempel köra berusade), men oftare innebär det att vi vågar öppna oss för nya intryck, nya människor och andra kulturer.

Är det kanske inte bara sommar och sol vi nordbor längtar efter – är det också modet att våga utmana ödet, att öppna oss för andra, på ett sätt som vi inte (i nyktert tillstånd) vågar hemmavid? En misslyckad chansning utomlands kan vi resa ifrån, men hemmavid är den genast alla grannars och arbetskamraters egendom. Så vi vågar inte vara lyckliga, vågar inte chansa på att prata med den som söker kontakt – tänk om vi gör något fel. Och till slut blir vi så rädda att göra fel, att vi aldrig vågar chansa på att göra det vi trodde var rätt.

”Barn, kvinnor och djur är lyckliga, men vi människor är det inte”, konstaterade redan den gamle Strindberg. Och att vår vän avviker från normalitetsbegreppet står ställt utom varje tvivel. Men vem är det egentligen fel på?

Metro 990518

3. Ta reda på vad Säpo vet om dig

Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att den uppgörelse med övervaknings-Sverige, det systematiska hyckleriet kring åsiktsregistrering, de trakasserier och förföljelser av dissidenter som utmärkt svensk efterkrigshistoria, nu helt kommit att förfuskas. Det regeringsinitierade forskningsprojekten har havererat, sedan regeringen (inte Säpo) konsekvent vägrat forskare med kompetens på området att ta del av relevant material.

Kraven på en sanningskommission har besvarats med tillsättningen av en granskningskommission, vars ledamöter inte ens tillsammans har den allra minsta kompetens på området. Så beslutar regeringen, med de andra partiernas välsignelse, att de som har kompetens på området inte ska få se något, medan de som inte ens vet vilka frågor de skall ställa – eller till vem – bereds full insyn. Det är i sanning en verkligt svensk modell, där hyckleriet och lögnen blir så systematisk att våra barn med stor förvåning kommer att fråga sig om hela den vuxna generationen vid denna tid enbart bestod av idioter och nyttomaximerare.

Vi kan visa att det inte är så. På skärtorsdagen trädde en ny lag i kraft som nu ger viss möjlighet för oss att få reda på om maktens män och dess hantlangare själva lider av vad de kallat ”grova karaktärsfel”. Lagar verkar dock aldrig i ett vakuum. Om vi inte prövar lagen kommer den att bli en potemkinkuliss av precis samma karaktär som en gång det famösa åsiktsregistreringsförbudet. Ensam kan jag inte göra något åt det, men tillsammans kan vi. Och det är enkelt att se till att denna lag också blir praktik.

Skriv till Säkerhetspolisen. Gör det idag. Och gör det oberoende av om du tror att du är registrerad eller ej – skriv för att bevara vårt demokratiska statsskick och förhindra att lagstiftning används för att lura opinioner.

Det är enkelt. Allt du behöver göra är att skicka ett brev eller ett vykort till Säpo (adress: Box 8304, 104 20 Stockholm) och be att få se vad de antecknat om just dig.

Det behövs inga juridiska spetsfundigheter eller åberopandet av några lagparagrafer. Allt du skriver är: ”Hej Säpo. Om ni har en akt på mig skulle jag vilja läsa den.”

Och så undertecknar du med namn samt anger personnummer och adress. Det är allt! Och får du nej, så skriver du bara till kammarrätten (Box 2302, 103 17 Stockholm) och är lika enkel: ”Hej kammarrätten. Jag vill fortfarande läsa vad som kan stå om mig i Säpos register.”

Gör detta. Gör detta idag, just för att nu när såväl forskarinsatser som sanningskommissionskravet förfuskats är det extra viktigt att förhindra att den nya lagen blir ett aprilskämt!

Och du som är tveksam, eller tror att det ändå inte handlar om dig; glöm aldrig pastor Martin Niemoeller. Niemoeller var både präst och ubåtskapten i det tredje riket men hamnade till sist i koncentrationsläger sedan han opponerat sig mot nazisternas behandling av de kristna protestanterna. I lägret skrev han (i min översättning): ”I Tyskland kom de först att jaga kommunisterna, och jag brydde mig inte särskilt mycket, för jag var ju inte kommunist. Sedan blev det dags för judarna, men jag höjde aldrig min röst i protest, ty jag var ju inte jude. Inte heller när de därefter började jaga fackföreningsfolk såg jag någon anledning till protest, ty jag var ju inte fackligt organiserad. När det blev dags för katolikerna, samma sak: jag var ju protestant, så det var inte mina bekymmer. Slutligen tog de...

Inhaltsverzeichnis

• Widmung
• Förord
• Inhaltsverzeichnis
• 1. Konventionen kräver att vi ljuger
• 2. Det är inte normalt att vara lycklig
• 3. Ta reda på vad SÄPO vet om dig
• 4. Förminska inte Er själva, medborgare
• 5. Värdesystemets parasiter
• 6. Nolltolerans – men bara mot de svaga
• 7. De som bara tiger still är värst
• 8. Makten har bara glömt hur det är
• 9. Världen blir så liten
• 10. COPS – Claim Openess, Practice Secrecy
• 11. "Det är en annan sak"
• 12. Kreativ forskning bryter mot regler
• 13. Tvinga forskningen att ta sitt ansvar
• 14. Marknaden gräver en grop åt sig själv
• 15. Ramqvist tror sig vara oumbärlig
• 16. På vilket sätt hade han lika ont?
• 17. Jag vet inte hur min syster dog
• 18. Jag tror inte tiden läker öppna sår
• 19. Viktigaste lagen är skriven i våra hjärtan
• 20. Döda fiskar flyter medströms
• 21. Än är det tillåtet att sälja sin heder
• 22. Vi förstår inte hur väl makten vill
• 23. Skillnaden mellan brott och orätt
• 24. Hyresnämnden borde lära av Pippi
• 25. Maktens män och kvinnor tar inte sitt ansvar
• 26. Om inte Vallo, vem blev då mördad?
• 27. Heder
• 28. Goooood Mooooorning, Linkedin
• 29. Detta är sanning, jag har alltid rätt
• 30. Ordfronts (och 68-rörelsens) förlorade heder
• Impressum